midenstrands andliga blogg
Kattmobbarna / Mobbarkatterna
eller: En lösning med nästan osannolik synkronicitet
Fotona är hämtade från nätet, så det här är inte någon av de inblandade katterna!
Frid och fröjd
Det här hände när jag bodde i ett hus som jag hade flyttat till för att mina katter skulle få det så fritt och bra som möjligt i sitt liv. Det var underbart att se hur de njöt i fulla drag av att vara ute i trädgården med allt spännande som fanns att utforska och göra där. Det var två tjejer och grannen hade också en tjejkatt, men efter lite inledande revirslagsmål höll sig alla på sin kant.
Efter några år blev grannens katt överkörd, och de skaffade nya katter. Två killar den här gången, små ljuvliga kattungar som var bröder och alltid höll ihop i par. De kom in i vår trädgård ibland men varken jag eller mina katter reagerade på det, för de var ju bara små söta och lekfulla ungar.
Invasion!
Problemet var att de snabbt växte upp och blev stora hankatter som tydligen nu betraktade vår trädgård som sitt eget revir, för de började uppträda som om det var deras trädgård och inte mina katters. De var båda kastrerade så det var inte fråga om uppvaktning, utan de betraktade helt klart mina katter som inkräktare som det var deras uppgift att jaga bort. En gång jagade de upp min ena katt på ett uthustak och satt där som hennes fångvaktare i sex timmar innan jag äntligen fick ner henne, så vettskrämd att det tog en hel månad innan hon vågade sig ut igen.
I rask takt tog killkatterna även över vårt hus – det var ju bara att promenera in genom kattluckan – och de kände sig snart totalt hemma där. De var inne både dag och natt och utforskade vartenda skrymsle, åt upp mina katters mat, la sig på deras sovplatser, och framför allt skrämde upp dem och jagade dem i huset – och ibland jagade de till och med ut mina katter ur deras eget hus!! Jag väcktes varje natt av bråk, skrik, fräsande och morrande och fick rusa upp och försöka jaga ut killarna, så min nattsömn blev väldigt störd. Varken mina tjejer eller jag kände oss längre trygga och fredade i vårt eget hem. Jag förklarade den outhärdliga situationen för grannarna, men de verkade inte förstå problemet utan tog lätt på saken. Grannarna var för övrigt ett gift par med flera barn (barnen var fruns, inte makens). Eftersom de hade huset fullt av barn så kanske de såg barn som barn och katter som katter, men mina katter har alltid varit mer än så: de är mina älskade barn, och nu såg jag hur mina trygga, orädda, nyfikna och bekymmersfria kattbarn förvandlades till skrämda vrak som knappt längre vågade gå ut och som hela tiden var på helspänn även inomhus. En av mina tjejer blev så rädd att hon kissade på sig när killkatterna trakasserade henne, och när jag bar henne ute i trädgården satt hon och darrade av skräck i min famn och vågade absolut inte hoppa ner på marken. En morgon hittade jag henne med svullet öga och fick åka akut till veterinären men kunde inte konfrontera grannarna med det, eftersom jag inte visste säkert vad eller vem som låg bakom.
Om den här situationen hade utspelat sig med människobarn hade den kallats vid sitt rätta namn: mobbning, psykiska (och ev. fysiska) trakasserier, ofredande och intrång, och jag hade kunnat vända mig till både skolan och BUP. Men vart vänder man sig när det är katter som mobbar katter?
Motåtgärder ...
Jag gjorde det enda jag kunde göra: jag försökte freda oss mot grannkatterna, först med chip-matskålar så att de inte kunde äta upp mina katters mat (turligt nog var mina katter chippade), sen med chip-kattlucka så att de inte kunde komma in. Men killkatterna gjorde allt för att ta sig in igen, de i princip bosatte sig på altanen utanför kattluckan, och en dag stod jag i rummet innanför och såg hur en av dem tog sats och med all kraft försökte stånga sig genom luckan. Det fick till följd att chipläsaren slutade fungera, trots flera försök att åtgärda den, så nu var alltså luckan öppen och det var fritt fram in i huset igen.
Då tog jag till det stora artilleriet: jag lät bygga in altanen. Den var inbyggd på två sidor och öppen på två, men nu blev den helt inbyggd. Då blev jag förstås tvungen att skaffa en chiplucka till, men satte den inte i en dörr den här gången utan på en sidovägg med kattstege upp, just för att grannkatterna inte skulle kunna sitta och vakta direkt utanför luckan som de gjorde på altanen. Så då kunde äntligen mina katter åtminstone gå ut på altanen igen – den var deras igen, inte grannkatternas. Men hela tiden nosade de och tittade sig mycket noga omkring innan de gick ut, för att förvissa sig om att ingen främmande katt fanns där ute.
... helt fruktlösa
I ett halvår gick allt bra. Tjejerna höll sig visserligen till altanen och gick ganska sällan ut, men det var i alla fall bättre än att de var fångar i sitt eget hus. Men så en dag raserades allt. Allt arbete, alla kostnader var förgäves! För en natt vaknade jag av att min ena tjej fräste som en galning i mitt sovrum – och nedanför min säng stod en av grannkatterna!!! Saken är den att en chiplucka är stängd inåt men öppen utåt, så den läser bara av chipet på invägen och inte på utvägen, vilket betyder att vem som helst kan komma ut. Men hur kom han då in? Jo, eftersom en chiplucka är olåst utåt går den att pilla upp om katten sträcker fram tassen med trampdynan vänd uppåt och klorna utspärrade, sticker in en klo under luckan och drar den utåt. Jag hade hoppats att ingen främmande katt skulle komma på det knepet, men de båda killarna hade ju haft flera månader på sig och hade säkerligen försökt ta sig in i stort sett varenda natt – och nu hade de slutligen lyckats. Nu visste de hur man tog sig in, nu kunde ingenting stoppa dem längre. Och jag och mina katter stod maktlösa.
Min första tanke var: nu måste vi flytta härifrån. Sen blev jag arg. Varför skulle vi, som var offren, som var de utsatta, tvingas flytta?! Vi ville inte flytta, både mina tjejer och jag ville bo där och kunna njuta av huset och trädgården! Men att ta sig genom en låst dörr utan lov heter på ren svenska inbrott, och nu hade vi fått brottslingar på halsen som hade brutit sig in i vårt hem. Men det var inga vanliga inbrottstjuvar som kommer en gång, stjäl det de kan och sen aldrig mer kommer tillbaka, utan det var viljestarka killar som hade ett enda mål: att ta sig in så ofta de kunde, precis som de hade gjort tidigare. De skulle återkomma natt efter natt efter natt, så att både jag och katterna skulle bli ännu mer psykiska vrak än vad vi redan hade blivit av hela den här historien. Och mina katter skulle bli fångar i sitt eget hem, för om vår kattlucka måste vara låst både inåt och utåt hela tiden skulle de varken komma ut eller in, och om de skulle smita ut när jag eller någon annan öppnade en dörr skulle de inte kunna ta sig in igen. Dessutom misstänkte jag att killkatterna förr eller senare skulle lyckas forcera låset på kattluckan, precis som de kom på knepet med att öppna den utåt. De skulle säkert vara vid luckan varenda natt och testa olika metoder tills de hittade den rätta.
Upprivenhet och uppgivenhet
Jag och mina tjejer satt verkligen i en rävsax. De åtgärder jag hade vidtagit dittills för att skydda oss mot det ständiga ofredandet hade kostat mig över 20 000 kronor, och nu var allt förgäves! Jag var så fruktansvärt uppriven att jag fick hög puls och hjärtrusning och det knöt sig i magen, så att ta upp saken muntligt med grannarna var uteslutet – jag skulle helt enkelt inte kunna behärska mig och uppträda på ett sakligt och hövligt sätt. Så jag låste omedelbart kattluckan för ut- och inpassering och ägnade en vecka åt att lugna ner mig, och lät luckan vara låst hela veckan. Sen skrev jag ett pappersbrev och gick och la i grannarnas postlåda en kväll när det var mörkt i deras hus, för att slippa stöta ihop med någon av dem. I brevet beskrev jag i detalj hur deras katter förpestade tillvaron för mig och mina katter men sa att jag inte kunde se någon som helst lösning på problemet som båda parter kunde bli nöjda med, utan att jag bara hade skrivit brevet i hopp om att de därmed skulle få en bättre förståelse för hur jag kände inför situationen.
Upplösningen
Nästa dag var det fortfarande mörkt i deras hus, och ingen bil stod där. Märkligt, för barnen gick i skolan och det var inte skollov den veckan. På alla år vi hade bott grannar hade det aldrig hänt att samtliga i den familjen hade varit borta samtidigt flera dagar i sträck, det var alltid någon hemma och minst en av bilarna stod alltid där.
Dagen därpå stod mannens bil där. På eftermiddagen ringde han ... och hela min tillvaro förändrades i ett slag! Han sa direkt: "Jag sitter här och har just läst ditt brev, och innan du säger något vill jag tala om att katterna inte finns kvar här. Min fru och jag ska skiljas och hon och hennes barn har flyttat ut och tagit katterna med sig, för de var ju deras."
Va??? sa jag. VA??????????!!!!!!!!!!
Jag var mållös. Förstummad av häpnad. Det kom som en total överraskning. Jag hade inte sett några tecken alls, inte hört något, inte märkt att någon flytt pågick. Men den nattliga visiten hemma hos oss en dryg vecka tidigare blev alltså det allra sista vi såg av kattmobbarna. Jag och mina katter kunde tryggt röra oss fritt igen i vårt hus och vår trädgård.
Jag tackade förstås Gud för denna fantastiska och totalt oförutsägbara lösning med en helt osannolik synkronicitet. Mina katter och jag fick ett bättre liv, och förhoppningsvis fick även grannarna det fast på varsitt håll. Jag hoppas också att mobbarkatternas nya grannar slapp uppleva det jag och min katter fick genomlida.
Skrivet i mars 2023.
© Madeleine Midenstrand 2007–2024 — Uppdaterad 2023-05-31
