midenstrands andliga blogg
Hjälp på oväntat sätt
Under mina årtionden som tv-översättare jobbade jag alltid hemifrån, även när jag bodde i Finland. En valborgsmässoafton kände jag för att gå ut på lokal, och, ärligt talat, ragga upp någon att ta med mig hem. Det lyckades. Morgonen därpå gick killen förbi mitt skrivbord och fick syn på ett manus som låg där. Det var manuset till en finsk långfilm som jag skulle börja översätta efter helgen. "Förstår du verkligen det här?" frågade han. "För jag förstår allting." "Ja, självklart", svarade jag bara. Jag var så van vid den reaktionen och så gruvligt trött på alla som inte trodde att jag klarade av att översätta från finska bara därför att jag är rikssvensk. Och ändå pratade killen och jag finska med varandra!
När han stod vid dörren gav han mig sitt namn och mobilnummer och sa att han gärna ville träffa mig igen. "Vi kommer inte att ses igen", sa jag, men han sa att jag kunde ta lappen i alla fall. Så det gjorde jag men tänkte inte mer på saken. Vi levde i två helt olika världar, han var byggarbetare och totalt ointellektuell, och vi hade absolut ingenting gemensamt.
Ja, så skulle jag alltså börja översätta långfilmen. Men jag upptäckte snart att jag nästan inte förstod någonting alls!! Det var en stor gåta, men efter mycket efterforskande (detta var i internets barndom) fick jag fram att det tydligen inte var finska utan karelska. När jag försökte hitta en lösning kom jag ihåg att en finsk tjej som jag hade träffat på en tjeckisk språkkurs hade sagt att hon var från Karelen. Så jag ringde henne och hon fick lyssna lite i telefon, men hon sa direkt: "Tyvärr, det där är nordkarelska och jag är från Sydkarelen, så jag kan inte hjälpa dig."
Oj, det var inte bara karelska utan nordkarelska, och det är alltså så stor skillnad på de olika karelska dialekterna!
Jag la ut en bön om hjälp på översättarnas mejlinglista. En enda kvinna anmälde sig, och hon skrev: "Jag kan försöka hjälpa dig. Jag är inte själv från Nordkarelen, men jag har finska som modersmål och har alltid varit intresserad av dialekter." Vi gjorde ett försök, men det funkade naturligtvis inte. Att vara "intresserad av dialekter" räckte sannerligen inte långt.
Nu var jag riktigt desperat. Tiden gick och jag behövde komma igång. Internet var ljusår ifrån den resurs det är idag, och det var oftast fysiska personer IRL man vände sig till med frågor och problem. Och plötsligt slog det mig: hade inte valborgskillen sagt att han förstod manuset? Som tur var hade jag inte slängt lappen med hans namn och nummer, så jag letade fram den och ringde honom. Jadå, han var från Nordkarelen och jadå, han kunde nordkarelska bra. Då föreslog jag helt krasst ett utbyte av tjänster: om han hjälpte mig med översättningen av den här filmen så kunde vi träffas en gång till. En ren affärsuppgörelse alltså, fast utan pengar inblandade.
Och så blev det. Han behärskade verkligen nordkarelska och med hans hjälp kunde jag utan problem översätta filmen. Jag hade tänkt att vi skulle ses en enda gång till, men han visade sig snabbt vara en av de bästa sängkamrater jag någonsin har haft (det hade inte riktigt framkommit på valborgsnatten), så förhållandet drog ut över hela sommaren. Han hade bara läst en enda bok i hela sitt liv, en bilderbok om svampar, men jag öppnade en helt ny värld för honom där han bland annat fick gå på museum för första gången i sitt liv och fick lära sig om konst, historia och annan kultur som dittills hade varit något totalt okänt för honom. Och han tog mig med till Karelen. Men i längden gick det ju inte, så i slutet av sommaren bröt jag och vi sågs aldrig mer.
Jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad han hette i förnamn, för jag tänkte hela tiden på honom som "Vappumies", Valborgsmannen. Jag berättade om honom för en kompis och när hon frågade vad han hette sa jag: "Han har inget namn, för han är bara Vappumies."
Det var många bitar som behövde falla på plats för att jag skulle kunna få den hjälp jag så förtvivlat behövde. Så många "tänk om jag inte hade ...", "tänk om han inte hade ..." Men med den fantastiska synkronicitet som den här historien uppvisar tvivlar jag inte ett ögonblick på att hjälpen kom från ovan.
Skrivet i mars 2023.
© Madeleine Midenstrand 2007–2024 — Uppdaterad 2023-03-18
